Raka korsningar där man ser långt, inte mycket trafik och kanske ett eller två rödljus. Det är vad man är van vid när man är en småstadsfru och kör bil hemma. Man blir liksom lite hemmavan och inte helt sällan vinkar man på de man möter då man känner dem.
Är man van vid detta lugna tempo så är det nästan rena skräcken att köra in i Stockholm! Det är korsningar i flera plan, rödljus åt alla håll, rondeller som är fyllda med bilar och dessutom fotgängare överallt. Och vi ska inte snacka om alla de galna cyklisterna och bussförare som bara kör.
Jag är glad att jag inte kör i stan så ofta. Senast var när en väninna skulle ha skjuts till Stockholm halkbana för att göra något halktest för sitt körkort. Klart man ställer upp och kör, men sedan när hon tagit sitt kort så är det hennes tur att köra mig.
Då ska jag be om skjuts till något ställe mitt i centrum så hon också får känna av samma stress som jag gjorde den gången!
Hennes halktest gick bra i alla fall, och sedan när vi skulle åka hemåt igen så kändes det lite lugnare. Jag menar, har man fixat att köra åt ena hållet så ska det nog gå bra även åt det andra. men jag föredrar nog att ta bilen här hemma där det jobbigaste är vilken av de lediga parkeringarna på ICA man ska välja.